Över 250 personer samlades nyligen för att se en 7,5 timmar lång svartvit film. Kan extrem "slow cinema" bota vår kollektiva brain rot?
Nyligen samlades över 250 personer på en biograf på Manhattan för att se den ungerska filmen "Sátántango" från 1994. Filmen, regisserad av nyligen avlidne Béla Tarr, klockar in på hela 439 minuter. Visningen blev ett extremt uthållighetstest för en modern biopublik.
Kontrasten mot dagens mediekonsumtion är total. I en tid där föräldrar stämmer sociala medier-jättar för att ha raderat ungas koncentrationsförmåga framstår en sjuhalvtimmesfilm som en ren provokation. Filmlärare larmar till och med om att studenter numera har svårt att sitta igenom normallånga filmer, och Netflix påstås upprepa handlingen i sina serier för tittare som samtidigt skrollar på mobilen.
"Sátántango" är inte bara lång, den är också extremt långsam. Under drygt sju timmar klipps filmen enbart 171 gånger. Det ger en snittlängd på 2,5 minuter per tagning – ungefär 60 gånger längre än i en typisk Hollywoodproduktion.
Tyler Wilson, programläggare på Film at Lincoln Center, pekar på hur vi har tappat förmågan till ihållande uppmärksamhet. Han anser att en extrem biovisning tvingar fram en delad disciplin i rummet där mobiler och småprat bannlyses.
Fenomenet pekar på en växande motreaktion mot algoritmstyrd underhållning. Även i Sverige växer intresset för digital detox bland unga vuxna som tröttnat på korta dopaminkickar. Långsamma och krävande kulturupplevelser förvandlas från tråkiga till en aktiv protest mot uppmärksamhetsekonomin.
Nischen för extremt långa filmer tar nu större plats på oberoende biografer i Europa under året. I Sverige satsar institutioner som Cinemateket på längre retrospektiv under våren för en publik som vill träna upp sitt tålamod igen.
Läs också: